Hur mycket jag än blir inbjuden och hur mycket jag än blir omhändertagen och ompysslad har jag ett stort problem, jag har svårt att slå mig till ro och känna mig hemma. Detta gäller överallt och hittills har jag inte lyckats hitta den rofylldheten någonstans, även om den har varit hundra gånger bättre där jag är nu än någon annanstans. Jag har i och för sig alltid hyrt i andra hand, bott i källare eller flyttat in hos någon som sambo eller i andra hand. Var känslan kommer ifrån vet jag inte riktigt men jag känner mig som en gäst var jag än är. Det är den känslan denna text bygger på...

Jag är i en stad full av människor. Det är rusningstid och jag står här ensam. Stannar vid en korsning och ser mig om. Längs trottoarena går det människor som är långa och korta men de är alla bara små skuggor av sig själva mot stadens pulserande liv. Bilarna rör sig trögt, förarlösa insekter som äter asfalten. Blinkar, brummar, tutar och tjuter. I allt det här står jag ensam. Jag tror jag vet hur det slutar. Det slutar med att staden töms på liv. Skuggorna sjunker ner i ingenting och de förarlösa insekterna smyger sig sakta ut ur staden, till en okänd plats där de tystnar. Jag står kvar i korsningen, där jag visste att jag skulle stå. Det är natt och jag står här ensam. Skuggorna är sedan länge borta nu, men då och då kommer en förarlös insekt krypandes. Krälandes. Sedan är det tyst igen.

Jag har ingen plats här. Jag hör inte hemma här. Smärtan under ögonlocken förstärks och hettan i ansiktet tilltar. Jag ser upp mot himlen. Det är en blek himmel utan stjärnor. Jag hör inte hemma där heller.

Jag rör mig sakta bort från staden, bort från den bleka himlen och hamnar på en landsväg. Det är morgon. Fåglarna har börjat sjunga och i ett inte alltför djupt dike intill landsvägen hör jag hur någon stökar. Jag ser inte efter. Vägen är tom och oändlig. Träden är nära och ensama, men i horisonten ser jag en skog. Den håller sig borta, liksom kryper iväg där jag sakta rör mig framåt. Allt är sprakande vackert. Färger. Lukter. Ljud.

Jag har ingen plats här. Jag hör inte hemma här. Smärtan under ögonlocken blir starkare än någonsin förr och hettan i ansikten bränner nästan upp mig. Jag ser upp mot himlen. Det är en vackert blå himmel med små vita täcken som försiktigt rör sig över mig. Jag hör inte hemma där heller.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag precis hemkommen från min semester med brorsan i Dublin. Det blev tre kvällar och en hejdlöst massa öl. Och lite turistande. Allt var kanon! Dock så fanns det en del av mig som fortfarande ville hem. Suck. Nåja, jag ska väl tillbaka dit ige...

Det har varit tunga dagar, och tungt är det än. Det går upp och ner. Men ni ska veta, ni som sett alla mina inlägg, dikter och verser att det inte finns lika mycket dramatik i det hela som mina känslor återspeglar. Ja, det känns som jag skriver och i...

En till liten vers som handlar om hur jag osmidigt klarar av att förlora sådant som betyder så mycket...   Det gnistrar och sprakardär drömmarna spira Jag har förlorat min kärlek den spröda och skira   Jag har förlorat det hopp vi söka ...

Jag vet inte vad det är med mig. Kan man ha en sådan stark känsla av ensamhet? Hur som helst är det en natt jag inte önskar något. Smärtan är ofantlig. Varför? Jag har ingen direkt förklaring. Saknad? Ja, men inte så till den milda grad. Det har jag ...

My love is true and deepbut I am nothing in this placeMy heart is breaking upas I look at the picture of her faceHer eyes is looking backbur her soul has turned awayI know that she can love meanother time, another dayI am the one that wanderslonely t...