Det har varit tunga dagar, och tungt är det än. Det går upp och ner. Men ni ska veta, ni som sett alla mina inlägg, dikter och verser att det inte finns lika mycket dramatik i det hela som mina känslor återspeglar. Ja, det känns som jag skriver och ibland har jag ett världskrig i kroppen.

Att det tagit slut mellan mig och Lotta var ett gemensamt beslut, inte någon som gjorde slut. Jag tror inte jag är ensam om att tycka att det här är jobbigt. Jag skriver och skriver och skriver, men det gör jag ju annars också. Det är mitt sätt att arbeta med detta och mig själv. Vi har fortfarande kärlek för varandra. Det är inte problemet. Det finns en massa andra saker som föranlett beslutet, och just nu behöver världen inte veta det.

Lotta och jag är dessutom mycket goda vänner och hjälper varandra så ofta det går med så mycket vi kan där det behövs.

Så, alla konspirationsteoretiker och ni med kärlek för dramatik får rikta ert fokus på någonting mer spännande än det här.

Jag älskar och skriva och kommer att fortsätta skriva, men ingen text om mina känslor handlar om svek eller att jag blivit lämnad. De handlar om ensamhet och sorgen att inte kunna vara med sin älskade!!!

En till liten vers som handlar om hur jag osmidigt klarar av att förlora sådant som betyder så mycket...

Det gnistrar och sprakar
där drömmarna spira

Jag har förlorat min kärlek

den spröda och skira

Jag har förlorat det hopp

vi söka och finna

men min klumpiga ägo;

gick allt förlorat... försvinna

Kvar är en spillra

av någons förbittring

det är väl endast döden

som nån gång får vittring

Jag har vackra rubiner

och av guld kommer brisen

mina barn, några vänner

som håller bort isen

Men tystnad är tystnad

och natten är natt

Jag får aldrig tillbaka

det min dumhet fått fatt