Nu är jag precis hemkommen från min semester med brorsan i Dublin. Det blev tre kvällar och en hejdlöst massa öl. Och lite turistande. Allt var kanon! Dock så fanns det en del av mig som fortfarande ville hem. Suck. Nåja, jag ska väl tillbaka dit igen och då kanske jag är lite mer hel så att säga.

Jag kanske kastar in lite mer om resan framgent, men just nu är jag fantastiskt trött och rastlös.

Skål bröder och systrar!

Det har varit tunga dagar, och tungt är det än. Det går upp och ner. Men ni ska veta, ni som sett alla mina inlägg, dikter och verser att det inte finns lika mycket dramatik i det hela som mina känslor återspeglar. Ja, det känns som jag skriver och ibland har jag ett världskrig i kroppen.

Att det tagit slut mellan mig och Lotta var ett gemensamt beslut, inte någon som gjorde slut. Jag tror inte jag är ensam om att tycka att det här är jobbigt. Jag skriver och skriver och skriver, men det gör jag ju annars också. Det är mitt sätt att arbeta med detta och mig själv. Vi har fortfarande kärlek för varandra. Det är inte problemet. Det finns en massa andra saker som föranlett beslutet, och just nu behöver världen inte veta det.

Lotta och jag är dessutom mycket goda vänner och hjälper varandra så ofta det går med så mycket vi kan där det behövs.

Så, alla konspirationsteoretiker och ni med kärlek för dramatik får rikta ert fokus på någonting mer spännande än det här.

Jag älskar och skriva och kommer att fortsätta skriva, men ingen text om mina känslor handlar om svek eller att jag blivit lämnad. De handlar om ensamhet och sorgen att inte kunna vara med sin älskade!!!

Det finns många vackra kvinnor

som bleknar i ljuset av dig

Det finns många ljuva hjärtan

som kämpar och bankar

men ingen som har berört mig

och skakat mig, tagit mig till platser

som bara finns i böckernas värld

utan konstiga ingredienser och tillsatser

med ögon som gnistrar,

i drömlik flärd

Det finns många vackra kvinnor

som försvinner i ljuset av dig

och det finns många vackra sagor

men bara en som har handlat om mig

Du har gett mig för livet ett hopp,

allt blev så ljust, allt som var grått

Så jag säger det här till er alla
att det vore väl lycka

om alla vore Charlotte

Egentligen borde ju allt vara frid och fröjd. Jag har folk runtomkring mig och tusen barn som är det bästa i hela världen.

Det värsta är alla dessa känslor av att inte riktigt nå fram. Att man konstant skjuter för lågt, siktar galet eller missar helt åt helvete. Jag tror att jag någonstans inte kommer att leverera någonting riktigt bra här i livet. Borträknat alla barn då, för de är underbara.

Bland alla mina miljoner ideér och tusen talanger (eller försök till sådana) får jag ofta goda uppstarter, har ibland riktigt goda ideér. Men var är den där riktigt fin-fina idén? Var är det där riktigt översvallande resultatet? Ligger det i framtiden eller ligger det inte i min väg över huvudtaget?

I relationer är jag usel tror jag. Jag försöker, men det slutar ofta med att jag snubblar på nåt sätt. Jag vet inte riktigt, men slut tar det.

I bandet är jag en medelmåttig kapellmästare med medelmåttiga låtar på medelmåttiga klubbar. Jag försöker nå lite över det. Vore kul. Vore kul att få nån riktigt bra feedback på det man gjort i musikväg. Man har ju hållt på ett tag och lär väl fortsätta tills man är 114 och spelar nyckelharpa.

Generellt mår jag ganska mycket skit nu, vilket brukar stimulera låtskrivandet, men jag får bita ihop och få ordning på saker och ting. Barn, företag jag är inblandad i och allt sådant kräver ju en rakryggad herre med skinn på nästan och hår under armarna.

Jag hoppas jag mår bättre snart för det här känns jävlar inte roligt. Jag får kämpa mig genom varje timme!

Rubriken till den här bloggen låter som en instruktion. På sätt och vis är det väl det, och här kommer den.

...

Ja, det är väl det enda. Det finns inga manus, lathundar eller någonting fördefinierar. Att gå vidare kräver uppfinningsrikedom, dynamik och en gnutta tur. Det händer saker man liksom int rår på. Inte helt och hållet i alla fall. När ska man tänka på sig själv och när ska man prioritera andra? Alltid lika svåra frågor och alltid utan färdiga instruktioner. Tänk om känslor vore som IKEA möbler, med medföljande verktyg och insturktionsblad. Vi skulle ha Depressionen Gunnar och Sorgen Bearbeta, Förälskelsen Lycka och så vidare...

*suck*

Det händer saker och snart nog kommer en del av de i bloggen, men just nu orkar jag inte.

Helvete så trött jag är idag. Har suttit med en del processer och flöden kring webbplatser idag och blir bara snurrig. Måste hitta ett sätt att rycka upp mig. Det känns som om jag jobbar 24/7 (det gör jag ju inte, men det känns som det) och nu behöver jag hitta ytterligare tid. Jag har druckit kaffe som satan idag men det hjälper inte, jag blir bara tröttare och tröttare och...Men jag misstänker att det går över och förhoppningsvis vänjer man sig.

Har precis kastat ut en förfrågan om att få in mer jobb. Bygga ett par webbplatser, göra en logotyp eller nån affisch eller nåt.

Det har varit en lång, men trevlig dag. Jag har varit ute på Haga och Fjärilshuset. Jag har inte varit där inne tidigare, så det var ju kul. Men dyrt som synden. Jag vet inte hur och när eller om det ska vara fler fjärilar än det var idag, men det var ganska snålt om de små liven. Lilla Loke var livrädd och vid ett tillfälle ramlade han och gjorde sig illa. Moa roade sig mest med att klappa fiskar och var överförtjust när de "snuttade" på hennes hand och fingrar. Ja, det var trevligt men själva fjärilsrummet / djungerummet var helvetiskt varmt. Jag trodde med största säkerhet att döden infunnit sig och jag var placerad i helvetets förgård - vacker som en saga - innan jag skulle skyfflas ner i domedagselden.

Vi fikade lite efter besöket och Moa och Loke sprang omkring och lyckades tigga tills sig godis. Om de bad om det eller bara fick det vet jag faktiskt inte, men godis fick dem. Lotta var lika mysig, omtänksam och vacker som alltid. Det är en knepig sak när man uppskattar någon så mycket och ibland har man svårt att förstå att man är uppskattad tillbaka. Känner mig mest trött och isolerad. Men det är väl för att man har fullt upp kan jag tänka mig. Syftet var egentligen att jag bara skulle sitta och göra ingenting vettigt i afton, men nej du, den gubben gick inte.

Jag försöker just nu hålla igång mig själv, min familj och alla mina projekt. Nu menar jag inte att de inte rullar utan mig, utan jag menar naturligtvis min del i alla dessa nämnda eniteter. Men herrejävlar vad trött jag är. Ramlade omkull i köket utan anledning tidigare idag. Ingen aning om varför sånt händer. Trött? Stressad?Det känns inte som om jag kan klippa av nåt av allt jag håller på med just nu. Det är bra flyt, men så kommer tröttheten och natten, helt överskattade, och sabbar allt. Jag behöver fler timmar.

En sak vet jag dock. Jag behöver bättre kondition. Kanske tappa några kilon av min frossarkista och få upp flåset igen. Man sitter ju mest som just nu och snusar, dricker kaffe och skriver, skapar, träffar kunder, kränger molntjänster eller tänker på hur man ska göra när det är dags för nästa etapp av skapande, skrivande, kundbemötande, molntjänstkrängande... ...

Det är väl bara att köra på som vanligt!

Sömn. Alla tjatar om att sova. Vila. Slöseri med tid. Men det är fan att det ska gå så hårt åt när man försöker utnyttja dygnets alla timmar så kreativt man kan. Men, för att få saker och ting dit man vill är man väl tvungen. Ja, jag vet att man kan delegera och be andra om hjälp, men det är ganska svårt. Man har liksom alla ideér och riktlinjer klara för sig. I huvudet. Dansandes bland de grå. Men då kommer sömnen och knackar på och säger: Haha, nu får du inte vara kreativ...

Tänk om man kunde lura kroppen att den har sovit. Eller bara muta den med kaffe och choklad. Nej då, så enkelt ska det inte vara. Då får man ont i kistan och dåliga tänder.

Jaja. Hoppas att allt jag lägger ner tid på nu ger något.