Framtiden är tillverkad av det förflutna. Det förflutna är tillverkad av dåtidens nu. Nutiden är resan mellan det som var och det som kommer. Ibland är det bra och ibland är det dåligt. Ibland får man mer än man förtjänar och ibland förtjänar man mer än man får.

Jag önskar ibland att jag kom ihåg mer från min ungdom och tiderna man gick på konserter, avgudade band och sjöng med högt på tunnelbanan och i bussar. Ibland önskar jag att jag minns mindre. Vissa saker man har för sig som vuxen, nu, kan man direkt associera med händelser i historien. Eller så har man bara hittat en passande association och ger den skulden för beteendet. Ibland tycker jag det är svårt att visa hur mycket man älskar för man vet aldrig jur stora portioner det ska komma i. Det handlar väl om talang kan jag tänka mig. Vissa är duktiga på att laga mat och vet precis hur mycket av allt man ska ha i och kan till och med improvisera och gå på känsla. Andra är duktiga på att skriva låtar så det faller folk i smaken. Med rätt sting i refrängen och lagom gung. En del vet hur man portionerar ut kärlek. Ömhetsbetygelser. Sex. Mys. Ja, allt sånt där. Jag tror jag är ganska usel på kärleksbiten. Det finns ingen direkt ångest, men en osäkerhet. Jag vill göra rätt. Säga rätt säker, göra rätt saker och så vidare.

Därför är jobb enkelt.

Därför är musik enkelt.

I jobb och musik skapar man genom att använda känslor. Intentioner, Passion. Det kan översvämma där också men då blir bara arbetsuppgiften eller låten lidande och man kan gå vidare till nästa. Ger man för lite blir arbetsuppgiften dåligt utförd och låten kastas i sophögen. Enkelt.

Men man vill ju gärna att de man älskar ska veta att det är så. Att de ska veta att fel inte är fel för att man ignorerar eller vill såra. Att fel är fel helt enkelt för att man gör... fel. Man fattar dåliga beslut, urusla beslut och ibland bra beslut och kanonbeslut. Jag har fattat många usla beslut i mitt liv, men min lärdomstid har varit ganska långdragen när det gäller visa intimt sociala delar. Jag älskar mina barn i mängder som är omätbara och min Charlotte obeskrivligt mycket. Detta vet jag. Bägaren är outtömlig och fylls hela tiden på med ny, läcker, bubblande känslosoda. Det känns bra. Jag får uppskattning och alla är mysiga och trevliga med mig. Men. Men hur portionerar jag ut denna bubblande kakafoni av känslor? Nån får en skvätt här och nån får en droppe där. Men räcker det? Är det för mycket?

Här kan jag inte riktigt associera. Jag vill ju gärna tro att det bara är rädsla för att bli ensam eller något annat lika elementärt. Jag misstänker dock att det är bra mycket knepigare än så. Finns det någon Freudiansk sanning bakom det hela eller är även det bara hubba-bubba som psykologerna tuggar på för att de annars inte vet vilka trådar de ska dra i? Jag vet inte. Jag behöver väl egentligen inte veta.

Men jag skulle vilja portionera ut rätt. Jag skulle vilja att folk omkring mig mår bra.

"Handlar det bara om dig? Jag! Jag! Jag!" kan jag höra eller misstänka en och annan tanke. Ja. Just nu, i den här texten gör det nog det. Vi är nog funtade så. Det är svårt, till och med kanske omöjligt att helt och hållet sätta sig in i en annan människas känslor och tankar. Det är inte heller rätt att göra det varje gång anser jag. Mina egna känslor och tankar är en annan sak. De är mina och de kan jag rota i bäst jag vill.

Men jag måste säga. Dessa minnen till trots och denna analys av svårigheten att protionera ut kärlek. Jag har en underbar familj, en sambo som är utomjordligt och nästan illegalt underbar, ett band som rockar fett och som jag trivs kanon med och en mycket bra position på Red Cloud där jag kan vara delaktig i skapandeprocesser från början till leverans.

Jag har ett bra liv. Jag har ett mycket, mycket bra liv!

Sitter och leker med lite postersförslag och slåss med Rats om hur vi ska ha det. Roligt, svettigt och jävligt jobbigt! Precis som vilket gig som helst!

Jag är långt ifrån felfri. Kanske gör jag rätt ibland, men man vet sällan när det är. Många handlingar styrs av impulser och man siktar på det man tror ska bli bra och rätt. Ibland orkar man hur mycket som helst, och ibland inget alls. Så är livet. Vad som än har hänt och vad som än händer finns det ett antal personer i mitt liv som alltid kommer att ha en speciell plats hos mig... Alla mina vackra barn.

Det var inte svårt att rimma, men det var svårt att göra det på bara fyra rader var...

April

Föddes inte i april men är vacker som en vårdag

utan henne vore jag annat, hon är allt som är jag

Hon har gett i livet, ordet  "pills"

och jag tror att hon menar att alla ord gills

Tuva

Regissör sedan födseln, så uppfinningsrik

med världen som scen, ingen dag är sig lik

hjärtat blir varmt, så behaglig och skön

Tuvaliten gör sommaren ljuvlig och grön

Saga

Nätt som en älva, bugar och ler

följer i livet, allt det liver ser

Ett skimmer, en saga, namne du är

till varje prinsessa var prins hållit kär

Amanda

När vi sågs var du dotter till den jag har kär

Nu är du en av de döttrar mitt hjärta bär

Som en viskande bris, som ett fulländat vin

så mild, så vacker och fin

Anna

Som hösten du stormar och viner

Det sprakar av färger och skiner

Tog mig till far i virvlande fart

Ännu en dotter, det är underbart

Moa

Det första du sa var att kaffet är slut

När jag väl kommit in fick jag inte gå ut

En cool liten tjej med fart och med kraft

Den tuffaste extradotter någon har haft

Loke

Tuffande, tjuffande och ändå så klok

Allt gör du ordentligt din lilla tok

Så vacker och full utav kärlek och kel

"Säkert", "ok", du gör mig hel

Det är ganska häftigt ändå. Kolla bara. Jag har den vackraste kvinnan på planeten.

Vill ge henne alla ära och mer därtill för allt hon orkar med. Utöver Lokes hjärtoperation har det varit besök på allehanda platser för allenahda anledningar, ibland 4-5 gånger i veckan, några veckor i rad. När allt det var avklarat kom en ny våg. Hennes far gick bort efter lite krångel. Sen kom det fler besök på olika, ibland rätt så jobbiga platser. Jag har varit med ibland, försökt stötta ibland och stått handfallen ibland. Man har ju ingen aning om man räcker till.

Charlotte har, förutom att vara ett gyllene löv i mitt liv, hanterat de mest onämnbara situationer på ett underbart sätt. Detta trots att det skulle platta till vem som helst. Jag hoppas bara alla människor runt omkring henne ser vilket arbete hon lagt ner och vilket börda hon ibland har fått ta. Det känns ibland som om folk inte lyssnar och hon paddlar och paddlar allena. Jag har försökt att finnas till hands och jag hoppas det är på rätt sätt.