Det finns många vackra kvinnor

som bleknar i ljuset av dig

Det finns många ljuva hjärtan

som kämpar och bankar

men ingen som har berört mig

och skakat mig, tagit mig till platser

som bara finns i böckernas värld

utan konstiga ingredienser och tillsatser

med ögon som gnistrar,

i drömlik flärd

Det finns många vackra kvinnor

som försvinner i ljuset av dig

och det finns många vackra sagor

men bara en som har handlat om mig

Du har gett mig för livet ett hopp,

allt blev så ljust, allt som var grått

Så jag säger det här till er alla
att det vore väl lycka

om alla vore Charlotte

Egentligen borde ju allt vara frid och fröjd. Jag har folk runtomkring mig och tusen barn som är det bästa i hela världen.

Det värsta är alla dessa känslor av att inte riktigt nå fram. Att man konstant skjuter för lågt, siktar galet eller missar helt åt helvete. Jag tror att jag någonstans inte kommer att leverera någonting riktigt bra här i livet. Borträknat alla barn då, för de är underbara.

Bland alla mina miljoner ideér och tusen talanger (eller försök till sådana) får jag ofta goda uppstarter, har ibland riktigt goda ideér. Men var är den där riktigt fin-fina idén? Var är det där riktigt översvallande resultatet? Ligger det i framtiden eller ligger det inte i min väg över huvudtaget?

I relationer är jag usel tror jag. Jag försöker, men det slutar ofta med att jag snubblar på nåt sätt. Jag vet inte riktigt, men slut tar det.

I bandet är jag en medelmåttig kapellmästare med medelmåttiga låtar på medelmåttiga klubbar. Jag försöker nå lite över det. Vore kul. Vore kul att få nån riktigt bra feedback på det man gjort i musikväg. Man har ju hållt på ett tag och lär väl fortsätta tills man är 114 och spelar nyckelharpa.

Generellt mår jag ganska mycket skit nu, vilket brukar stimulera låtskrivandet, men jag får bita ihop och få ordning på saker och ting. Barn, företag jag är inblandad i och allt sådant kräver ju en rakryggad herre med skinn på nästan och hår under armarna.

Jag hoppas jag mår bättre snart för det här känns jävlar inte roligt. Jag får kämpa mig genom varje timme!

Framtiden är tillverkad av det förflutna. Det förflutna är tillverkad av dåtidens nu. Nutiden är resan mellan det som var och det som kommer. Ibland är det bra och ibland är det dåligt. Ibland får man mer än man förtjänar och ibland förtjänar man mer än man får.

Jag önskar ibland att jag kom ihåg mer från min ungdom och tiderna man gick på konserter, avgudade band och sjöng med högt på tunnelbanan och i bussar. Ibland önskar jag att jag minns mindre. Vissa saker man har för sig som vuxen, nu, kan man direkt associera med händelser i historien. Eller så har man bara hittat en passande association och ger den skulden för beteendet. Ibland tycker jag det är svårt att visa hur mycket man älskar för man vet aldrig jur stora portioner det ska komma i. Det handlar väl om talang kan jag tänka mig. Vissa är duktiga på att laga mat och vet precis hur mycket av allt man ska ha i och kan till och med improvisera och gå på känsla. Andra är duktiga på att skriva låtar så det faller folk i smaken. Med rätt sting i refrängen och lagom gung. En del vet hur man portionerar ut kärlek. Ömhetsbetygelser. Sex. Mys. Ja, allt sånt där. Jag tror jag är ganska usel på kärleksbiten. Det finns ingen direkt ångest, men en osäkerhet. Jag vill göra rätt. Säga rätt säker, göra rätt saker och så vidare.

Därför är jobb enkelt.

Därför är musik enkelt.

I jobb och musik skapar man genom att använda känslor. Intentioner, Passion. Det kan översvämma där också men då blir bara arbetsuppgiften eller låten lidande och man kan gå vidare till nästa. Ger man för lite blir arbetsuppgiften dåligt utförd och låten kastas i sophögen. Enkelt.

Men man vill ju gärna att de man älskar ska veta att det är så. Att de ska veta att fel inte är fel för att man ignorerar eller vill såra. Att fel är fel helt enkelt för att man gör... fel. Man fattar dåliga beslut, urusla beslut och ibland bra beslut och kanonbeslut. Jag har fattat många usla beslut i mitt liv, men min lärdomstid har varit ganska långdragen när det gäller visa intimt sociala delar. Jag älskar mina barn i mängder som är omätbara och min Charlotte obeskrivligt mycket. Detta vet jag. Bägaren är outtömlig och fylls hela tiden på med ny, läcker, bubblande känslosoda. Det känns bra. Jag får uppskattning och alla är mysiga och trevliga med mig. Men. Men hur portionerar jag ut denna bubblande kakafoni av känslor? Nån får en skvätt här och nån får en droppe där. Men räcker det? Är det för mycket?

Här kan jag inte riktigt associera. Jag vill ju gärna tro att det bara är rädsla för att bli ensam eller något annat lika elementärt. Jag misstänker dock att det är bra mycket knepigare än så. Finns det någon Freudiansk sanning bakom det hela eller är även det bara hubba-bubba som psykologerna tuggar på för att de annars inte vet vilka trådar de ska dra i? Jag vet inte. Jag behöver väl egentligen inte veta.

Men jag skulle vilja portionera ut rätt. Jag skulle vilja att folk omkring mig mår bra.

"Handlar det bara om dig? Jag! Jag! Jag!" kan jag höra eller misstänka en och annan tanke. Ja. Just nu, i den här texten gör det nog det. Vi är nog funtade så. Det är svårt, till och med kanske omöjligt att helt och hållet sätta sig in i en annan människas känslor och tankar. Det är inte heller rätt att göra det varje gång anser jag. Mina egna känslor och tankar är en annan sak. De är mina och de kan jag rota i bäst jag vill.

Men jag måste säga. Dessa minnen till trots och denna analys av svårigheten att protionera ut kärlek. Jag har en underbar familj, en sambo som är utomjordligt och nästan illegalt underbar, ett band som rockar fett och som jag trivs kanon med och en mycket bra position på Red Cloud där jag kan vara delaktig i skapandeprocesser från början till leverans.

Jag har ett bra liv. Jag har ett mycket, mycket bra liv!