Jag vet inte vad det är med mig. Kan man ha en sådan stark känsla av ensamhet? Hur som helst är det en natt jag inte önskar något. Smärtan är ofantlig. Varför? Jag har ingen direkt förklaring. Saknad? Ja, men inte så till den milda grad. Det har jag i så fall aldrig varit med om förut. Det gör ont från magen och hela vägen ut i armarna. Jag försöker stöta bort det. "Löjligt", viskar jag. "Fånigt" skriker jag. Hel utan verkan. Ja. Här sitter jag. Klockan är kvart i fyra, det regnar ute. Loke, min son, ligger och snusar på golvet. En helt bedårande syn. Jag har lagt mig ner flertalet gånger nu och är trött så jag tror jag kan svimma men somnar inte.

Jag känner att mitt liv mest består i en massa sökande. Jag letar och letar men ingenting finns att hitta. Jag vet inte ens vad jag letar efter och då är det ju, av mycket naturliga skäl, omöjligt att hitta. En av detaljerna som följt mig genom livet är att jag aldrig känner mig hemma hur välkommen jag än är. En frustrerande och tämligen irriterande känsla som natrurlgtvis skapar oro. En annan liten detalj som är svår att överbrygga är en löjligt kraftfull prestationsångest. Jag är aldrig helt nöjd med det jag gör. Jag försöker säga högt ibland att det 'är ju skitbra och så vidare, och det hjälper ibland för stunden. Efter en tid hinner alltid den faktiska känslan fram. Det enda som inte skapat denna ångest är mina barn. Jag känner mig ointressant och jag får ofta för mig att min närvaro varken gör till eller från. Den typen av känsla hör nog hemma i självkänslans sfär och det känns ganska ofta rätt så pubertalt. Är jag kanske bara en förvuxen tonåring med fjun på hakan? Ja, min skäggväxt är inte vidare kraftig, men aningen mer än fjun tycker jag mig se.

Under alla mina år och eskapader, de jag minns och de jag inte minns har jag säkert sårat folk hårt. Mycket hårt ibland till och med. Och många gånger även folk som betyder otroligt mycket för mig. Det har aldrig, vad jag vet, varit med vilje (och då borde jag väl ha vetat det?). Det har v'äl ofta berott på att jag varit så upptagen med mig själv och min egen smärta. Fantastiskt egoistiskt måste jag säga. Jag vet inte om andra människor fungerar så eller om jag tillhör en minoritet där. Jag försöker göra det rätta och många gånger kanske det till och med blir för mycket åt det hållet. När man vill ha någon att lyssna på försöker jag komma med svar. Svar man kanske inte vill ha. Jag känner mig näst intill tvingad att liksom lösa problemet. Illa. Inte varje gång, kanske, men många gånger.

jag känner mig dessutom väldigt ointressant. Det kanske är därför intresset för mig som person generellt är tämligen svagt.

Nej, fy fan. Hårda ord att skriva till sig själv en sen lördag natt. Jag mår helt enkelt skit och jag vill be alla som fått ony på grund av något jag ar gjort om ursäkt. Det var inte min mening och jag ska kämpa för att det inte ska hända igen. Och igen. Och...

Jag vet inte om det här är det sista jag skriver i natt. Det lär väl märkas.

Tills nästa gång....

BaraNizze

My love is true and deep
but I am nothing in this place
My heart is breaking up
as I look at the picture of her face
Her eyes is looking back
bur her soul has turned away
I know that she can love me
another time, another day

I am the one that wanders
lonely through the night
I am the one that wanders
underneath the yellow light
I am the one that wanders
with a heart all broke and soar
I am the one that wanders
without knowing what I wander for

The steps I choose take
always seams so wrong
the roads I aim to walk
are to hard and all to long
All tears that I have cried
will never go away
and the words that I have said
will forever stay

I am the one that wanders
lonely through the night
I am the one that wanders
underneath the yellow light
I am the one that wanders
with a heart all broke and soar
I am the one that wanders
without knowing what I wander for

Hur är det? frågade envist Förflutet
det vi hade blev genast avbrutet
Åh, du ville bara att han skulle ta vid.
Lämnar du mig för Framtid?

Så går jag då tyst och undrar minsann
hur det kom sig att jag aldrig hann
till den plats där jag nyss satt min fot
det går bort när jag törnar emot

Men kärlek är kärlek hur man än gör
och längtan tillbaka när det dör
Och som jag har slitit mitt anletes svett
bara för att sitta rätt

Med det vill jag säga att vad du än vill
är det bara att stanna och säga till
och sen vända dig om och ta emot
den plats där du nyss satt din fot

Försöker mig på lite vers... spottar liksom bara ut det så får vi se vad det leder till. Fan. Det är rätt skönt att bara skriva utan att riktigt tänka på vad det blir...

Sorgens tunna skepnad
liksom skär igenom mig
och sliter och river mitt hjärta
åh, jag längtar tillbaka till dig

Sorgens tunna skepnad
som pansar mot min panna
gråter utan tårar i mörker
men kan inte be dig stanna

Sorgens tunna skepnad
kan krossa mig här och nu
men jag kan ej förmå mig
att tigga av dig nu

Du måste välja själv
äggen i din korg
är jag inte en av dem
välkommen sorg