Jag vet inte vad det är med mig. Kan man ha en sådan stark känsla av ensamhet? Hur som helst är det en natt jag inte önskar något. Smärtan är ofantlig. Varför? Jag har ingen direkt förklaring. Saknad? Ja, men inte så till den milda grad. Det har jag i så fall aldrig varit med om förut. Det gör ont från magen och hela vägen ut i armarna. Jag försöker stöta bort det. "Löjligt", viskar jag. "Fånigt" skriker jag. Hel utan verkan. Ja. Här sitter jag. Klockan är kvart i fyra, det regnar ute. Loke, min son, ligger och snusar på golvet. En helt bedårande syn. Jag har lagt mig ner flertalet gånger nu och är trött så jag tror jag kan svimma men somnar inte.

Jag känner att mitt liv mest består i en massa sökande. Jag letar och letar men ingenting finns att hitta. Jag vet inte ens vad jag letar efter och då är det ju, av mycket naturliga skäl, omöjligt att hitta. En av detaljerna som följt mig genom livet är att jag aldrig känner mig hemma hur välkommen jag än är. En frustrerande och tämligen irriterande känsla som natrurlgtvis skapar oro. En annan liten detalj som är svår att överbrygga är en löjligt kraftfull prestationsångest. Jag är aldrig helt nöjd med det jag gör. Jag försöker säga högt ibland att det 'är ju skitbra och så vidare, och det hjälper ibland för stunden. Efter en tid hinner alltid den faktiska känslan fram. Det enda som inte skapat denna ångest är mina barn. Jag känner mig ointressant och jag får ofta för mig att min närvaro varken gör till eller från. Den typen av känsla hör nog hemma i självkänslans sfär och det känns ganska ofta rätt så pubertalt. Är jag kanske bara en förvuxen tonåring med fjun på hakan? Ja, min skäggväxt är inte vidare kraftig, men aningen mer än fjun tycker jag mig se.

Under alla mina år och eskapader, de jag minns och de jag inte minns har jag säkert sårat folk hårt. Mycket hårt ibland till och med. Och många gånger även folk som betyder otroligt mycket för mig. Det har aldrig, vad jag vet, varit med vilje (och då borde jag väl ha vetat det?). Det har v'äl ofta berott på att jag varit så upptagen med mig själv och min egen smärta. Fantastiskt egoistiskt måste jag säga. Jag vet inte om andra människor fungerar så eller om jag tillhör en minoritet där. Jag försöker göra det rätta och många gånger kanske det till och med blir för mycket åt det hållet. När man vill ha någon att lyssna på försöker jag komma med svar. Svar man kanske inte vill ha. Jag känner mig näst intill tvingad att liksom lösa problemet. Illa. Inte varje gång, kanske, men många gånger.

jag känner mig dessutom väldigt ointressant. Det kanske är därför intresset för mig som person generellt är tämligen svagt.

Nej, fy fan. Hårda ord att skriva till sig själv en sen lördag natt. Jag mår helt enkelt skit och jag vill be alla som fått ony på grund av något jag ar gjort om ursäkt. Det var inte min mening och jag ska kämpa för att det inte ska hända igen. Och igen. Och...

Jag vet inte om det här är det sista jag skriver i natt. Det lär väl märkas.

Tills nästa gång....

BaraNizze

 

Jonte

12 juni 2010 10:41

http://c23.nu/2010/06/12/min-bror-van-och-vapendragare-lyss-till-det-har/

http://c23.nu

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag precis hemkommen från min semester med brorsan i Dublin. Det blev tre kvällar och en hejdlöst massa öl. Och lite turistande. Allt var kanon! Dock så fanns det en del av mig som fortfarande ville hem. Suck. Nåja, jag ska väl tillbaka dit ige...

Det har varit tunga dagar, och tungt är det än. Det går upp och ner. Men ni ska veta, ni som sett alla mina inlägg, dikter och verser att det inte finns lika mycket dramatik i det hela som mina känslor återspeglar. Ja, det känns som jag skriver och i...

En till liten vers som handlar om hur jag osmidigt klarar av att förlora sådant som betyder så mycket...   Det gnistrar och sprakardär drömmarna spira Jag har förlorat min kärlek den spröda och skira   Jag har förlorat det hopp vi söka ...

My love is true and deepbut I am nothing in this placeMy heart is breaking upas I look at the picture of her faceHer eyes is looking backbur her soul has turned awayI know that she can love meanother time, another dayI am the one that wanderslonely t...

Hur är det? frågade envist Förflutetdet vi hade blev genast avbrutetÅh, du ville bara att han skulle ta vid.Lämnar du mig för Framtid?   Så går jag då tyst och undrar minsannhur det kom sig att jag aldrig hanntill den plats där jag nyss satt min ...