Framtiden är tillverkad av det förflutna. Det förflutna är tillverkad av dåtidens nu. Nutiden är resan mellan det som var och det som kommer. Ibland är det bra och ibland är det dåligt. Ibland får man mer än man förtjänar och ibland förtjänar man mer än man får.

Jag önskar ibland att jag kom ihåg mer från min ungdom och tiderna man gick på konserter, avgudade band och sjöng med högt på tunnelbanan och i bussar. Ibland önskar jag att jag minns mindre. Vissa saker man har för sig som vuxen, nu, kan man direkt associera med händelser i historien. Eller så har man bara hittat en passande association och ger den skulden för beteendet. Ibland tycker jag det är svårt att visa hur mycket man älskar för man vet aldrig jur stora portioner det ska komma i. Det handlar väl om talang kan jag tänka mig. Vissa är duktiga på att laga mat och vet precis hur mycket av allt man ska ha i och kan till och med improvisera och gå på känsla. Andra är duktiga på att skriva låtar så det faller folk i smaken. Med rätt sting i refrängen och lagom gung. En del vet hur man portionerar ut kärlek. Ömhetsbetygelser. Sex. Mys. Ja, allt sånt där. Jag tror jag är ganska usel på kärleksbiten. Det finns ingen direkt ångest, men en osäkerhet. Jag vill göra rätt. Säga rätt säker, göra rätt saker och så vidare.

Därför är jobb enkelt.

Därför är musik enkelt.

I jobb och musik skapar man genom att använda känslor. Intentioner, Passion. Det kan översvämma där också men då blir bara arbetsuppgiften eller låten lidande och man kan gå vidare till nästa. Ger man för lite blir arbetsuppgiften dåligt utförd och låten kastas i sophögen. Enkelt.

Men man vill ju gärna att de man älskar ska veta att det är så. Att de ska veta att fel inte är fel för att man ignorerar eller vill såra. Att fel är fel helt enkelt för att man gör... fel. Man fattar dåliga beslut, urusla beslut och ibland bra beslut och kanonbeslut. Jag har fattat många usla beslut i mitt liv, men min lärdomstid har varit ganska långdragen när det gäller visa intimt sociala delar. Jag älskar mina barn i mängder som är omätbara och min Charlotte obeskrivligt mycket. Detta vet jag. Bägaren är outtömlig och fylls hela tiden på med ny, läcker, bubblande känslosoda. Det känns bra. Jag får uppskattning och alla är mysiga och trevliga med mig. Men. Men hur portionerar jag ut denna bubblande kakafoni av känslor? Nån får en skvätt här och nån får en droppe där. Men räcker det? Är det för mycket?

Här kan jag inte riktigt associera. Jag vill ju gärna tro att det bara är rädsla för att bli ensam eller något annat lika elementärt. Jag misstänker dock att det är bra mycket knepigare än så. Finns det någon Freudiansk sanning bakom det hela eller är även det bara hubba-bubba som psykologerna tuggar på för att de annars inte vet vilka trådar de ska dra i? Jag vet inte. Jag behöver väl egentligen inte veta.

Men jag skulle vilja portionera ut rätt. Jag skulle vilja att folk omkring mig mår bra.

"Handlar det bara om dig? Jag! Jag! Jag!" kan jag höra eller misstänka en och annan tanke. Ja. Just nu, i den här texten gör det nog det. Vi är nog funtade så. Det är svårt, till och med kanske omöjligt att helt och hållet sätta sig in i en annan människas känslor och tankar. Det är inte heller rätt att göra det varje gång anser jag. Mina egna känslor och tankar är en annan sak. De är mina och de kan jag rota i bäst jag vill.

Men jag måste säga. Dessa minnen till trots och denna analys av svårigheten att protionera ut kärlek. Jag har en underbar familj, en sambo som är utomjordligt och nästan illegalt underbar, ett band som rockar fett och som jag trivs kanon med och en mycket bra position på Red Cloud där jag kan vara delaktig i skapandeprocesser från början till leverans.

Jag har ett bra liv. Jag har ett mycket, mycket bra liv!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag precis hemkommen från min semester med brorsan i Dublin. Det blev tre kvällar och en hejdlöst massa öl. Och lite turistande. Allt var kanon! Dock så fanns det en del av mig som fortfarande ville hem. Suck. Nåja, jag ska väl tillbaka dit ige...

Det har varit tunga dagar, och tungt är det än. Det går upp och ner. Men ni ska veta, ni som sett alla mina inlägg, dikter och verser att det inte finns lika mycket dramatik i det hela som mina känslor återspeglar. Ja, det känns som jag skriver och i...

En till liten vers som handlar om hur jag osmidigt klarar av att förlora sådant som betyder så mycket...   Det gnistrar och sprakardär drömmarna spira Jag har förlorat min kärlek den spröda och skira   Jag har förlorat det hopp vi söka ...

Jag vet inte vad det är med mig. Kan man ha en sådan stark känsla av ensamhet? Hur som helst är det en natt jag inte önskar något. Smärtan är ofantlig. Varför? Jag har ingen direkt förklaring. Saknad? Ja, men inte så till den milda grad. Det har jag ...

My love is true and deepbut I am nothing in this placeMy heart is breaking upas I look at the picture of her faceHer eyes is looking backbur her soul has turned awayI know that she can love meanother time, another dayI am the one that wanderslonely t...