Egentligen borde ju allt vara frid och fröjd. Jag har folk runtomkring mig och tusen barn som är det bästa i hela världen.

Det värsta är alla dessa känslor av att inte riktigt nå fram. Att man konstant skjuter för lågt, siktar galet eller missar helt åt helvete. Jag tror att jag någonstans inte kommer att leverera någonting riktigt bra här i livet. Borträknat alla barn då, för de är underbara.

Bland alla mina miljoner ideér och tusen talanger (eller försök till sådana) får jag ofta goda uppstarter, har ibland riktigt goda ideér. Men var är den där riktigt fin-fina idén? Var är det där riktigt översvallande resultatet? Ligger det i framtiden eller ligger det inte i min väg över huvudtaget?

I relationer är jag usel tror jag. Jag försöker, men det slutar ofta med att jag snubblar på nåt sätt. Jag vet inte riktigt, men slut tar det.

I bandet är jag en medelmåttig kapellmästare med medelmåttiga låtar på medelmåttiga klubbar. Jag försöker nå lite över det. Vore kul. Vore kul att få nån riktigt bra feedback på det man gjort i musikväg. Man har ju hållt på ett tag och lär väl fortsätta tills man är 114 och spelar nyckelharpa.

Generellt mår jag ganska mycket skit nu, vilket brukar stimulera låtskrivandet, men jag får bita ihop och få ordning på saker och ting. Barn, företag jag är inblandad i och allt sådant kräver ju en rakryggad herre med skinn på nästan och hår under armarna.

Jag hoppas jag mår bättre snart för det här känns jävlar inte roligt. Jag får kämpa mig genom varje timme!

Rubriken till den här bloggen låter som en instruktion. På sätt och vis är det väl det, och här kommer den.

...

Ja, det är väl det enda. Det finns inga manus, lathundar eller någonting fördefinierar. Att gå vidare kräver uppfinningsrikedom, dynamik och en gnutta tur. Det händer saker man liksom int rår på. Inte helt och hållet i alla fall. När ska man tänka på sig själv och när ska man prioritera andra? Alltid lika svåra frågor och alltid utan färdiga instruktioner. Tänk om känslor vore som IKEA möbler, med medföljande verktyg och insturktionsblad. Vi skulle ha Depressionen Gunnar och Sorgen Bearbeta, Förälskelsen Lycka och så vidare...

*suck*

Det händer saker och snart nog kommer en del av de i bloggen, men just nu orkar jag inte.

Once I had a life like a normal man

I had a loving wife, gentle and warm

Once I had a hope, a future to embrace

and now I'm walking in the eye of a storm

Once there was a woman and her heart in my hand

Oh, those nights of passion under silver stars

Once upon a time she told me about love

Still I have my dreams, still I have my scars

And the stars are singing for someone

The song of love and joy

And I am just a very lonely boy

Once there was someone who relayed upon me

She trusted me to stand firm, she was safe and sound

Once there was a hand playing with my cheek

My cheeks are so cold, sleeping on the ground

And the stars are singing for someone

The song of love and joy

And I am just a very lonely boy

Hur mycket jag än blir inbjuden och hur mycket jag än blir omhändertagen och ompysslad har jag ett stort problem, jag har svårt att slå mig till ro och känna mig hemma. Detta gäller överallt och hittills har jag inte lyckats hitta den rofylldheten någonstans, även om den har varit hundra gånger bättre där jag är nu än någon annanstans. Jag har i och för sig alltid hyrt i andra hand, bott i källare eller flyttat in hos någon som sambo eller i andra hand. Var känslan kommer ifrån vet jag inte riktigt men jag känner mig som en gäst var jag än är. Det är den känslan denna text bygger på...

Jag är i en stad full av människor. Det är rusningstid och jag står här ensam. Stannar vid en korsning och ser mig om. Längs trottoarena går det människor som är långa och korta men de är alla bara små skuggor av sig själva mot stadens pulserande liv. Bilarna rör sig trögt, förarlösa insekter som äter asfalten. Blinkar, brummar, tutar och tjuter. I allt det här står jag ensam. Jag tror jag vet hur det slutar. Det slutar med att staden töms på liv. Skuggorna sjunker ner i ingenting och de förarlösa insekterna smyger sig sakta ut ur staden, till en okänd plats där de tystnar. Jag står kvar i korsningen, där jag visste att jag skulle stå. Det är natt och jag står här ensam. Skuggorna är sedan länge borta nu, men då och då kommer en förarlös insekt krypandes. Krälandes. Sedan är det tyst igen.

Jag har ingen plats här. Jag hör inte hemma här. Smärtan under ögonlocken förstärks och hettan i ansiktet tilltar. Jag ser upp mot himlen. Det är en blek himmel utan stjärnor. Jag hör inte hemma där heller.

Jag rör mig sakta bort från staden, bort från den bleka himlen och hamnar på en landsväg. Det är morgon. Fåglarna har börjat sjunga och i ett inte alltför djupt dike intill landsvägen hör jag hur någon stökar. Jag ser inte efter. Vägen är tom och oändlig. Träden är nära och ensama, men i horisonten ser jag en skog. Den håller sig borta, liksom kryper iväg där jag sakta rör mig framåt. Allt är sprakande vackert. Färger. Lukter. Ljud.

Jag har ingen plats här. Jag hör inte hemma här. Smärtan under ögonlocken blir starkare än någonsin förr och hettan i ansikten bränner nästan upp mig. Jag ser upp mot himlen. Det är en vackert blå himmel med små vita täcken som försiktigt rör sig över mig. Jag hör inte hemma där heller.

You were flying as I were walking

you had a cell and you were talking

You moved your hand and moved your wrist

I dreamed we played, I dreamed we kissed

I feel, I talk, I know, I walk

but I never saw anything so pretty

here in the city, here in the city

The day was shining, oh so nice

I fell in love with your sparkling eyes

I didn't really have a choice

I fell in love with your tender voice

I feel, I talk, I know, I walk

but I never saw anything so pretty

here in the city, here in the city

And then I knew that you were mine

How could it be, you are so fine

I couldn't talk but I wanted to say

That is was the finest day

I feel, I talk, I know, I walk

I've got the best good looking kitty

here in the city, here in the city

Annoyed and irritated

Too old and outdated

Hell, I am lost now

This is the loosers show

I've had whole my life just to bring it all together

I slip and fall and never will I do any better

I've been trying hard just to find out how to be

Because I know for sure that it's not enough with me

Annoyed and irritated

Too old and outdated

Hell, I am lost now

This is the loosers show

I am the the laughing matter, at least they say my name

I feel like giving up, who else is there to blame

For everywhere I walk and everywhere I lie

it ends up with somebody who just want me to die

Annoyed and irritated

Too old and outdated

Hell, I am lost now

This is the loosers show

I really don't know where to turn anymore

Im eating up myself all the way into the core

I think I need to end this saga of despair

I think I need to walk away from here

Annoyed and irritated

Too old and outdated

Hell, I am lost now

This is the loosers show

Helvete så trött jag är idag. Har suttit med en del processer och flöden kring webbplatser idag och blir bara snurrig. Måste hitta ett sätt att rycka upp mig. Det känns som om jag jobbar 24/7 (det gör jag ju inte, men det känns som det) och nu behöver jag hitta ytterligare tid. Jag har druckit kaffe som satan idag men det hjälper inte, jag blir bara tröttare och tröttare och...Men jag misstänker att det går över och förhoppningsvis vänjer man sig.

Har precis kastat ut en förfrågan om att få in mer jobb. Bygga ett par webbplatser, göra en logotyp eller nån affisch eller nåt.

Ibland blir det bara verser. Det är när man inte får till rätt rytm eller tema för att skriva en låt. Ibland måste man spotta ur sig det, och det gör jag här under tankar.

___________________________________

Jag vandrar i livet som gavs mig

och undrar ibland varför då

Det finns saker som gör mig så lycklig

som jag undrar hur jag kunnat få

Det finns drömmar och kanske ett minne

men minnen man minns vet man ej

om de luras och kivas och retas

eller talar de sanning med mig

Det finns vetskap och fakta och siffror

och hjärta och känslor, du vet

Men hur man än validerar

och jämför de två går man bet

Det finns himmel och moln ovanför mig

och rymd och en sol ovanpå

Det finns jord under foten som vandrar

dit man kommer när man valt att gå

Det finns kärlek och hat och ånger

Det finns leenden skratt och tårar

Allt det där ryms inom mig

och en värld full av trötta små dårar

Kom tillbaka till mig, jag vill ge dig

ett hjärta som bultar och slår

Ett liv och en önskan att funka

utan små variga sår